Igår

1900 - Sandgatan från f d Köpmangatan mot Nykterhetsvännernas Byggnadsförenings fastighet "Blackis".

Svartöstaden har en historia sen slutet av 1800 talet och är ett riksintresse, både kulturhistoriskt och som en industrimiljö som haft och har stor betydelse för både Luleå, Norrbotten och Sverige.

Här bara några exempel under rubriken Igår, mer under rubrikerna -– i vänstra spalten – om Idag och Imorgon.

Länsstyrelsen i Norrbotten: (några få utdrag från ett omfattande underlag). ”Kulturhistorisk analys av riksintresset: Svartöstaden med omkringliggande bostadsområden kan karakteriseras som en mindre industritätort, framvuxen som ett komplementsamhälle till industrianläggningarna, först malmhamnen, senare stålindustrin. De arbetarbostäder som LKAB byggde på Älvnäset, motsvarade inte behovet av bostäder. Detta tillgodosågs då istället genom privat exploatering. Arbetarna köpte tomter och byggde egna hus för permanent boende. Det samhälle som växte fram, tillhandahöll från 1890-talet bostäder, affärer, föreningslokaler och nöjesetablissemang. Denna tätort inkorporerades senare med Luleå stad och blev en stadsdel inom staden, en förstad. Rutnätsplanen såväl som de omkringliggande bostadsområdenas förhållande till industrierna är ett viktigt uttryck för riksintresset. Detta återspeglar på ett tydligt och sammansatt sätt en betydelsefull, internationell samhällsprocess, nämligen den tidiga industrialiseringen från 1800-talets slut samt den fortsatta industrihistorien i Norrbotten och Luleå, dess upp- och nedgångar i takt med de ekonomiska konjunkturerna ända in i vår samtid. Industrisamhällen av detta slag var ytterst konjunkturberoende och Svartöstadens befolkning har fluktuerat i takt med industrins upp - och nedgångar. Dessa förändringsprocesser är tydligt avläsbar i riksintressets fysiska miljö.

Riksintresset Svartöstaden kan läsas som ett koncentrat av Norrbottens och Luleås industrihistoria och bidrar därigenom med ett regionalt och lokalt perspektiv på industrisamhällets historia i Sverige”. ”Svartöstadens tillkomst är nära förknippad med Sveriges och Norrbottens industrialisering. Malmhamnen i Luleå anlades på 1880-talet och öppnade 1888, när Malmbanan togs i bruk.

Järnmalmsbrytningen fick en enorm betydelse för landets industrialisering. De lappländska malmfälten var kända sedan århundraden, men en storskalig utvinning kunde ske först sedan transporterna fått en effektiv lösning. När Malmbanan mellan Luleå och Gällivare togs i bruk 1888, startade en omfattande exploatering. Mellan 1890 och 1910 ökade malmproduktionen från lite mer än 5 000 ton till nästan fem miljoner ton årligen. Sverige blev snart en av världens största malmexportörer. År 1899 startade också ett apatitverk på Svartön, som drevs av bolaget Norrbotten malmförädlingsverk”.

”Behovet av bostäder i Luleå tillgodosågs inte, som i exempelvis Kiruna och Malmberget, av gruvbolaget. Exploateringen skedde istället genom privata initiativ som drevs av vinstintressen. Svartön, då en skogsbevuxen halvö, exploaterades av en entreprenör, som köpte upp marken från skogsägarna, planlade den och sålde tomter till privatpersoner.

Svartöstadens historia präglas av närheten till och beroendet av industrin. Stålindustrin vidareförädlar malm från gruvorna och är därmed den bransch som bäst illustrerar förädlingsindustriernas svårigheter och möjligheter i Norrbotten. Med apatitverket startade en norrbottnisk förädlingsindustri, som kom att bidra till samhällets möjligheter till överlevnad.

Stålindustrin illustrerar också statens engagemang för en livskraftig industri i länet, från Norrbottens Järnverk AB (NJA) som beslutades 1939 till Svenskt Stål AB (numera SSAB AB) som bildades 1978. Beroendet av industrin innebär att Svartöstaden långt fram i tiden även kan läsas som ett slags koncentrat av Norrbottens och Luleås industrihistoria”. ”Vid sekelskiftet 1900 var 175 tomter bebyggda och Svartöstaden hade mer än 2 000 invånare. De flesta var sysselsatta med lossningen i malmhamnen samt vid apatitverket.

Landsväg saknades och vintertid gick färden över isen. Ångslupar trafikerade rutten Luleå–Svartöstaden sommartid från 1899. En viss förbättring av kommunikationerna skedde när en pålbro för gående byggdes över sundet år 1900. Samhällsetableringen öppnade upp för nya näringsidkare inom handel, hantverk och småindustri. Redan vid sekelskiftet fanns skräddare, målare, murare och bagare i samhället. Där fanns också diversehandel, både privat och kooperativ, samt butiker för bland annat garn, skor och mejeriprodukter; två sågverk, två bryggerier samt läskedrycksfabrik och öltappningsrörelse. Nu började de senare så betydelsefulla folkrörelserna också att manifestera sig i samhället. Det så kallade NVB-huset började byggas år 1900. Huset byggdes av Nykterhetsvännernas byggnadsförening med benäget bistånd från LKAB som stod för mark och kostnader. Huset blev senare Folkets hus och är idag mest känt som Blackis”.

 ”Den 1 januari 1933 inkorporerades municipalsamhället Svartöstaden, med drygt 1 000 invånare, med Luleå stad. Därmed inleddes en mer stabil period i Svartöstadens historia. Vägarna och gatorna förbättrades och en viss egnahemsbebyggelse tillkom. När staten 1939 tog beslut om en industriell satsning på metallframställning i Luleå, inleddes också ett uppsving för Svartöstaden, som numera alltså var en stadsdel i Luleå stad. Syftet med järnverket var dels nationalekonomiskt, dels regionalpolitiskt.

Genom en inhemsk förädling av malmen från Malmfältets gruvor, kunde det svenska beroendet av importerat tackjärn minska och den regionala sysselsättningen öka”. ”På grund av närheten till malmhamnen lokaliserades den nya industrin, NJA, till Svartön. Anläggningen började byggas 1941. –

Byggandet av järnverket gav nya arbetstillfällen och ett temporärt samhälle med internationell prägel fanns en tid i området närmast industrin. De inflyttade arbetarna närde stadsdelens utveckling genom behovet av service. NJA växte under de kommande decennierna genom allt större anläggningar” ”Industrins expansion avtecknar sig tydligt även i befolkningsstatistiken: 1933 hade Svartöstaden 1 081 invånare, 1950 var invånarantalet 1 600 och 1960 uppnåddes den högsta siffran i efterkrigstid: 1 608 personer.

Expansionen syntes även i samhällsbyggandet och serviceutbudet. Skolan byggdes ut 1939 med gymnastiksal och slöjdsal. Den gavs nu också en mer påkostad arkitektonisk utformning, genom en nyklassicistisk träpanel. En ny stadsplan upprättades 1942 av arkitekt Bertil Höök. Därefter byggdes ett antal mindre flerfamiljshus i den östra delen av Svartöstaden, närmast järnverket. Husen stod färdiga omkring 1945. Då nådde också den äldsta stadsdelen sin största fysiska utsträckning. 

Bostadsrättsföreningen Järnet bildades 1944. Husen byggdes för anställda vid NJA samt Hanssons Livs och Konsum. Byggandet bekostades av NJA, genom att bostadsrättsföreningen fick ett räntefritt lån som senare avskrevs. Totalt byggdes 25 hus. Varje hus innehöll fyra lägenheter och bostadsstandarden var högre än i äldre hus. Lägenheterna hade både badkar och elspis”.

 ”På 1970-talet inverkade de internationella konjunkturerna än en gång på stadsdelens historia. Vid denna tid planerades en ny statlig anläggning i anslutning till NJA på Svartön: Stålverk 80 som tänktes bli Sveriges största enskilda industriprojekt. En akut kris inom den europeiska stålindustrin medförde att projektet avblåstes 1976.” ”I Svartöstaden bidrog diskussionen omkring Stålverk 80 till att motsättningarna mellan industrins intressen och de boendes blev tydliga. Nu utfärdades byggnadsförbud inom området. Luleå kommun förvärvade också de fastigheter som kom ut till försäljning, i syfte att avveckla området. Hus revs och ödetomterna ökade i antal. 1980 ägde kommunen 60 % av fastighetsbeståndet. Kvarteren närmast industriområdet, Malmkrossen, Stålet och Masugnen revs och marken togs i anspråk för Svartövägen.

Samtidigt som utflyttningen från Svartöstaden tilltog och många hus revs, vaknade en opinion som ville verka för stadsdelens bevarande. Norrbottens museum genomförde en byggnadsinventering 1975 och karakteriserade Svartöstaden som ett levande och värdefullt exempel på kåkstad och arbetarstadsdel. Två år senare bildades gruppen Rädda Svartöstaden. Gruppen verkade för att stadsdelen skulle rustas upp och att arbetet med en stadsplan, som säkerställde bevarandeintressena, skulle utarbetas. Ett planförslag presenterades 1986. Det antogs av kommunfullmäktige 1987 och fastställdes med viss tvekan av länsstyrelsen. Men stadsplanearbetet var omstritt och länsstyrelsens beslut överklagades av såväl SSAB som LKAB 1989. Båda industriföretagen yrkade på att beslutet skulle upphävas med hänvisningar till att industrianläggningarna och bostadsområdet låg för nära varandra och att det fanns risk för både störningar och olyckstillbud. SSAB ansåg att bostadsbebyggelsen på sikt borde avvecklas”.

”Boverkets yttrande i ärendet avgavs samma år. Av detta framgår att det inte ansågs möjligt att avveckla området. Verket framhöll tvärtom att det med hänsyn till de stora kulturhistoriska värdena var angeläget att stadsdelen bevarades. Området kunde också förtätas med nya bostäder, under förutsättning att dessa fick en utformning som anslöt till de kulturhistoriska värdena. Genom ett regeringsbeslut i december 1989 avslogs överklagandena och planen vann laga kraft. Regeringen betonade att bevarandeintresset var tungt vägande och att det med hänsyn till detta, kunde göras ett avsteg från principen att inte tillåta bostadsbebyggelse nära industriområden. Den förutsatte att nytillkommen bebyggelse skulle anpassas till de kulturhistoriska värden som karakteriserade Svartöstaden Av regeringsbeslutet framgår också att syftet med förtätningen var att skapa bättre förutsättningar för samhällsservice. Svartöstadens 600 invånare förväntades kunna öka till omkring 800”. ”Den nya stadsplanen kom som gällde från 1989, motiverades alltså framför allt av ambitionen att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen inom Svartöstaden. Men planen bidrog också till nya rivningar. Av miljöskäl avsattes en halv kvartersrad i norr och två kvartersrader närmast industrin i öster som skyddszon, ibland kallad gråzonen. Denna planlades delvis som parkmark, delvis som industriområde. Den fick användas för verksamheter knutna till idrott, samt för kontor, hantverk och småindustri.

”Under 1980-talet började det byggas nytt i Svartöstaden. Daghemmet invigdes 1986. Med det kommunala bostadsområdet som byggherre etablerades nu en ny, särpräglad byggnadstyp. Innan planen fastställdes hade bygglov beviljats på dispens för tio flerfamiljshus uppförda av Riksbyggen. Under 1990-talet har byggandet av enfamiljshus ökat, samtidigt som äldre bostadshus byggts om och till. Äldre hus har ibland ”återställts” till ett äldre utförande, genom att exempelvis eternitfasader skalats bort och nya träpaneler tillkommit. Till samtidens mest svåranpassade inslag har nybyggda garage och carportar hört. De har tillfört byggnadsvolymer med avvikande proportioner i kombination med fönsterlösa fasade Det ständigt ökande kravet på bostädernas standard, som de senaste decennierna medfört, har lett till ökade bostadsytor och mer påkostade utföranden av boendemiljön som fört många äldre hus mycket långt ifrån den enkla arbetarbebyggelse som 1989 års plan syftade till att skydda.

Det största hotet mot Svartöstadens kulturmiljövärden är inte längre förfall och rivningar, utan ombyggnader och restaureringar som bidrar till områdets gentrifiering. Svartöstadens attraktionskraft som bostadsmiljö ökar. Det stadsnära läget i kombination med närheten till vattnet och de äldre bostadsområdenas trivselvärden bidrar till detta. Baksidan av händelseförloppet är att det som tillkommer håller en helt annan standard än den traditionella”.